Som tusan..

Igår kväll vid 9 tiden hemma hos mamma och pappa började jag få smärtor i magen, jag trodde jag ätit för mycket eller något.
Men det gick inte över, körde hem vid kvart i 1, tog en Alvedon och försökte gå på toa men det gick inte.
Bäddade ner mig och hoppades på att alvedonen skulle hjälpa och att jag kunde somna.
Låg i sängen och vände och vred på mig, kvart i 4 va sista gången jag kollade på klockan. halv 5 vaknade jag i panik, kollade på klockan och insåg att jag bara sovit i ca 30 min.
Jag hade så ont att jag bara grät, kunde knappt röra mig.
Min första tanke va " detta är inte för jag ätit för mycket"
Smärtan va som en jätte kraftig mensvärk som stramade ut i ryggen.
Kunde inte ligga ner, satt på golvet till kl 6 de onda försvann inte, jag ringde in till förlossningen och pratade med en sköterska där.
Hon konstaterade att det är fas 1 i förlossningen som har börjat.

Vadå fas 1 tänkte jag, men hon förklarade och bad mig andas och ta de lungt.
Hon bad mig ta en Alvedon och sedan ta en varm dusch och få mycket värme på magen.
Jag gjorde som hon sa men inte har de hjälpt än :(

Just nu ligger jag i "fosterställning" i sängen och vet inte vart jag ska ta vägen.
Denna smärta gör så ont :(
Just nu vill jag bara att det ska vara över, men det är något jag får stå ut med.
Har smärtan inte försvunnit eller blivit värre på några timmar till ville sköterskan att jag skulle åka in och bli undersökt.

När man har såhära ont är det svårt att tänka " de kommer något gott av det"

Ja det gör ju det, men inte idag..
Det hade gärna fått va över idag och lillprinsen kommit till världen.
Men så blir det inte, har 24 dagar kvar till BF.
Låt tiden gå fort.


Nu känns det som jag bara klagar, men jag har så fruktansvärt ont.
Att vakna efter ca 30 min med den paniken och smärtan när man är helt ensam är inte rolig.
Klockan va mitt i natten med fanns ingen jag kunde ringa heller så jag satt bara i ett hörn på golvet och hoppades på att de skulle gå över.

Jag vill kunna sova, i alla fall 1 timme eller 2. Ögonen går i kors och svider.
Men smärtan gör så jag inte kan koppla av.
Hade jag vågat hade jag kört hem till mamma och pappa så jag inte behövde vara ensam.
Men jag borde inte köra bil just nu..

Nu ska jag starta en film och försöka koppla av.

Hoppas alla fått en bra början på de nya året :)

XoXo

 

Rebecka

1 januari 2013 08:56

Ja de är bara att stå ut och värre ska de bli, men de går över, allt man kan trösta sig med.

Alexandra Angelin

1 januari 2013 12:53

Ja förr eller senare blir det ju värre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

4497289001  

Väldigt fort.. Min son förlorade ju sin hörsel i samband med sin hjärnhinneinflammation och han blev opererad med CI i slutet på september. I mitten på oktober kopplade dom på ljudet och det var så sjukt j*vla underbart att se han reagera, att se...

Hej! Det var väldigt längesedan jag skrev. Har ingen ork att blogga varje dag har för mycket tankar som snurrar och inte allt jag vill dela med mig. Men det som snurrar mest i mitt huvud är, varför jag?! Varför just jag. Av alla jag känner/är ...

Känns som många fler. Idag är min lilla prins 4 månader, men det känns som han är mer. Allt han / vi gått genom. Dom första 7 veckorna i hans liv kändes ju som flera månader, tiden går så sakta när man väntar på alla läkartider mm. Men ändå kän...

Det var ett väldigt bra tag sedan jag bloggade sist. Men kände att jag behövde skriva av mig lite nu.   ....   Jag försöker vara stark, det är inte så lätt. Jag vill vara stark. Jag kanske verkar stark efter allt jag gått igenom med min s...