Hej!
Det var väldigt längesedan jag skrev.
Har ingen ork att blogga varje dag har för mycket tankar som snurrar och inte allt jag vill dela med mig.

Men det som snurrar mest i mitt huvud är, varför jag?!
Varför just jag.
Av alla jag känner/är vän med som har fått barn är det bara min älskade pojke som råkat illa ut.
Först sväva mellan liv och död sen förlora sin hörsel.

Det finns folk som super, knarkar och gör massa skit under graviditeten men dom får fullt normala barn.
Det känns som jag måste gjort något fel.
Även om jag vet att jag inte gjorde det och jag inte kunde hjälpa att detta hände så tynger det ner mig.
Jag tänker på det exakt varje kväll.

Jag kan vara helt ärlig, jag gråter nästan varje kväll när jag kollar på min son och inser att han kommer alltid vara mitt lilla underbarn.
Han är en otroligt stark pojke och det finns inget jag älskar mer på denna jord än min son.

Jag klarar mig inte ens någon timme utan han, att bara få sitta och krama om han gör mig varm i hela kroppen.
Jag älskar han och är glad att han är just min pojke.

Kan ligga och titta på när han sover i flera timmar bara för att.

XoXo