Är så stark..
Att se min lilla pojke kämpa och hålla allt stabilt efter allt är underbart..
Men jag känner mig hemsk och hjälplös som inte kan göra något..
Jag vill inte lämna han, vill bara sitta med han i famnen hela tiden.
Men han måste få komma till ro i sin säng med och jag måste samla kraft.

Igår när han fick sitt bakslag var extremt hemskt.
Jag ville bara skrika av paniken jag fick, tårarna bara sprutade ur mig.
Paniken som uppstår när sådant händer går inte att beskriva.
Att sitta där inne ensam när man får besked om bakslag så visste jag verken ut eller in, jag fick en sådan panik och bara grät.
Sköterskorna satt och tröstade mig och tycker att jag är oerhört stark som klarar detta som ensamstående.
Men jag måste vara stark.
Stark för min son.

Älskade lilla Anton du är så otroligt stark, du får mig att vara stark.