Det var ett väldigt bra tag sedan jag bloggade sist.

Men kände att jag behövde skriva av mig lite nu.

....

Jag försöker vara stark, det är inte så lätt. Jag vill vara stark.

Jag kanske verkar stark efter allt jag gått igenom med min son, men det INGEN vet är att

jag är verkligen inte så stark som jag verkar vara.

Nästan varje dag kommer tårarna, när jag är ute och går eller när jag ska gå och lägga mig.

Min son betyder allt för mig, han är mitt liv.

Men att få upp tankarna i huvudet att han kanske aldrig kommer få ett normalt liv det plågar mig.

Jag VET att han kommer få ett bra och normalt liv (även om det blir en väldans massa läkarbesök)

Jag försöker tänka på att allt blir bra, men tankarna kommer smygande, jag vill inte tänka de dåliga för jag vet att allt kommer bli bra. Min son är extremt stark, han klarade sig från en jätte kraftig hjärnhinneinflamation. Han kunde tyvärr gått på andra hållet men han var otroligt stark.

Förra veckan var vi och gjorde avgjutningar i hans öron och valde ut färg på hörapparater, så när dom är klara så ska han få prova.

Det är inte säkert att det kommer fungera, men han ska vänja sig med att ha dom ändå.

Sen blir det undersökning under narkos, röntgen och förodligen operation. Min son kommer bli fullt normal det vet jag.

Att vara ensamstående i en sådan här sittuation är inte lätt.  Det är en plåga, att gå på alla läkarbesöken själv, att få höra alla dåliga saker själv mm är inte lätt. Man har ingen som stöttar en på platsen när de behövs som mest. Senast jag var på en hörselkontroll så grät jag så mycket att jag fick sitta kvar i rummet i 30 minuter innan jag ens hade orken att köra hem, jag bara satt och kramade om min son.

Har fått tid till neonatal igen där läkare, sjukgymnast mm ska kolla på han om han har fått någon mera "men" efter hjärnhinneinflamationen. Jag känner redan nu att även om inget mer är fel (inget annat är fel enligt mig) så kommer jag inte klara av att gå dit ensam.

Jag försöker vara så stark jag bara kan för min sons skull och för min egen, men det är inte alltid så lätt.

Jag har folk som stöttar mig, men ibland räcker det inte till, för jag kan må hur bra som när dom frågar mig, sen kommer tankarna och då bara gråter jag.

Jag försöker vara en bra mamma och göra det bästa för min son.

Nä nu kommer tårarna igen så nu slutar jag skriva.

Ha det bra

XoXo