4497289001

Väldigt fort..

Min son förlorade ju sin hörsel i samband med sin hjärnhinneinflammation och han blev opererad med CI i slutet på september.
I mitten på oktober kopplade dom på ljudet och det var så sjukt j*vla underbart att se han reagera, att se han höra..

Nu är det ca 1,5 månader sedan han hörde normalt första gången ( han hörde ca 1 vecka efter födsel )
Och han visar att han hör, han reagerar och ger svarsljud :)

Jag blir varm i hela kroppen av att se han höra :)
Allt blir så mycket lättare..

Att ha ett barn med CI är inte det lättaste, man måste hålla extra koll, ha tålamod mm för att få på hörapparaterna ordentligt mm..

Från det ena till det andra.

Jag fick dagis platsen jag ville ha åt min son.
Det blir ett väldigt körande med ca 4 mil om dagen men det blir bra :)

Ha det super!!
XoXo

Hej!
Det var väldigt längesedan jag skrev.
Har ingen ork att blogga varje dag har för mycket tankar som snurrar och inte allt jag vill dela med mig.

Men det som snurrar mest i mitt huvud är, varför jag?!
Varför just jag.
Av alla jag känner/är vän med som har fått barn är det bara min älskade pojke som råkat illa ut.
Först sväva mellan liv och död sen förlora sin hörsel.

Det finns folk som super, knarkar och gör massa skit under graviditeten men dom får fullt normala barn.
Det känns som jag måste gjort något fel.
Även om jag vet att jag inte gjorde det och jag inte kunde hjälpa att detta hände så tynger det ner mig.
Jag tänker på det exakt varje kväll.

Jag kan vara helt ärlig, jag gråter nästan varje kväll när jag kollar på min son och inser att han kommer alltid vara mitt lilla underbarn.
Han är en otroligt stark pojke och det finns inget jag älskar mer på denna jord än min son.

Jag klarar mig inte ens någon timme utan han, att bara få sitta och krama om han gör mig varm i hela kroppen.
Jag älskar han och är glad att han är just min pojke.

Kan ligga och titta på när han sover i flera timmar bara för att.

XoXo

Känns som många fler.

Idag är min lilla prins 4 månader, men det känns som han är mer.
Allt han / vi gått genom.
Dom första 7 veckorna i hans liv kändes ju som flera månader, tiden går så sakta när man väntar på alla läkartider mm.
Men ändå känns det som att han är mer än 4 månader.

Min son är mitt allt, mitt liv.
Vet inte vad jag skulle gjort utan han .<3

Igår fick han sina hörapparater :)
Dom är så småååå, så man ser nästan inte dom men han är så söt ändå <3

Ha en underbar dag

XoXo

Det var ett väldigt bra tag sedan jag bloggade sist.

Men kände att jag behövde skriva av mig lite nu.

....

Jag försöker vara stark, det är inte så lätt. Jag vill vara stark.

Jag kanske verkar stark efter allt jag gått igenom med min son, men det INGEN vet är att

jag är verkligen inte så stark som jag verkar vara.

Nästan varje dag kommer tårarna, när jag är ute och går eller när jag ska gå och lägga mig.

Min son betyder allt för mig, han är mitt liv.

Men att få upp tankarna i huvudet att han kanske aldrig kommer få ett normalt liv det plågar mig.

Jag VET att han kommer få ett bra och normalt liv (även om det blir en väldans massa läkarbesök)

Jag försöker tänka på att allt blir bra, men tankarna kommer smygande, jag vill inte tänka de dåliga för jag vet att allt kommer bli bra. Min son är extremt stark, han klarade sig från en jätte kraftig hjärnhinneinflamation. Han kunde tyvärr gått på andra hållet men han var otroligt stark.

Förra veckan var vi och gjorde avgjutningar i hans öron och valde ut färg på hörapparater, så när dom är klara så ska han få prova.

Det är inte säkert att det kommer fungera, men han ska vänja sig med att ha dom ändå.

Sen blir det undersökning under narkos, röntgen och förodligen operation. Min son kommer bli fullt normal det vet jag.

Att vara ensamstående i en sådan här sittuation är inte lätt.  Det är en plåga, att gå på alla läkarbesöken själv, att få höra alla dåliga saker själv mm är inte lätt. Man har ingen som stöttar en på platsen när de behövs som mest. Senast jag var på en hörselkontroll så grät jag så mycket att jag fick sitta kvar i rummet i 30 minuter innan jag ens hade orken att köra hem, jag bara satt och kramade om min son.

Har fått tid till neonatal igen där läkare, sjukgymnast mm ska kolla på han om han har fått någon mera "men" efter hjärnhinneinflamationen. Jag känner redan nu att även om inget mer är fel (inget annat är fel enligt mig) så kommer jag inte klara av att gå dit ensam.

Jag försöker vara så stark jag bara kan för min sons skull och för min egen, men det är inte alltid så lätt.

Jag har folk som stöttar mig, men ibland räcker det inte till, för jag kan må hur bra som när dom frågar mig, sen kommer tankarna och då bara gråter jag.

Jag försöker vara en bra mamma och göra det bästa för min son.

Nä nu kommer tårarna igen så nu slutar jag skriva.

Ha det bra

XoXo    

Hej, har redan skrivit en del om förlossningen och allt ont som hände i början, men ska ta allt från början nu tänkte jag.

Den 17 Januari kom en tjejkompis till mig på morgonen och bjöd på frukost, jag klagade på att jag hade en kraftig (mensvärk), det blev värre och värre, men jag var inställd på att lillprinsen bara spelade mig ett spratt och inte alls tänkte komma idag, så jag jobbade mig genom smärtorna, halv 2 gick vi ner o byn och skulle äta lunch, när vi väl fick maten började smärtorna komma fast med mindre mellanrum och betydligt ondare. Jag kastade min mat och sa att jag skulle köra mamma till jobb.

Min underbara vän säger till mig " du kommer INTE kunna köra din mamma till jobbet för du kommer föda idag"

Inte en chans utan han kommer att komma senare än beräknat. Detta var 8 dagar tidigare än BF så jag var inställd på att jag skulle gå över tiden.

Jag kör hem till mamma vid halv 3 tiden, i bilen påväg hem till henne har jag 2 värkar och det tar ca 5 minuter att köra dit.

När jag väl kommer in så säger mamma till mig " du ska inte köra mig till jobbet, du ska ringa förlossningen och säga att dina värkar har börjat och du åer in"

Jag är envis, jag vägrade först men ringde till sist och dom ber mig komma in direkt, men jag ville avvata.

Min bror körde mamma till jobbet och skulle köra mig in på förlossningen när han var tillbaka, fast han skulle till sjukgymnasten först.

Kvart över 3 kunde jag inte röra mig så ont jag hade, tårarna kom. Min lillebror var hemma och började ringa mina kompisar och se om någon kunde köra mig in.

Jag ringde min tjejkompis jag varit med hela dagen och sa att jag måste åka in,  .. Ringde Tilde så hon fick barnvakt till Linnea.. Becky körde oss in.

Jag va där inne kvart i 4, kom in till kontroll rummet.. Kvar över 4 var jag öppen 3 cm och tappen var helt borta så dom behöll mig där..

Kvart över 5 gick jag in och badade i ca 1 timme..

Becky körde hem igen när jag gick in och bada och Tilde höll mig sällskap :P

Kvart över 6 klarade jag inte att sitta/ligga ner av smärtan så jag gick in på rummet igen..

18,25 fick jag lustgas.

18,30 fick jag luta mig mot en zackosäck men de var så sjukt obehagligt så klarade inte de..

18,35 var jag öppen 5 cm så dom svepte hinnorna

18,40 ringde dom efter epidralen

18,44 var jag öppen fullt så det blev ingen epidral utan var dax att börja krysta.

18,51 är min lilla prins ute :)

Mina krystvärkar gjorde inte alls så ont som mina förvärkar så det var ganska skönt :)

8 dagar tidigare kom min efterlängtade son till världen.

Det var en lätt förlossning även om förvärkarna var ett rent helvete i mellan åt :P

Strax efter 22 blev tilde hämtad och jag och min son fick åka till Patienthotellet :)

Första natten var skrikande, han sov ca 40 minuter totalt och åt en gång i ca 10 minuter.

Skrikandet pågick till lördagsmorgonen så jag fick panink för han inte åt eller sov utan bara skrek så han blev helt lila.

Från dröm till mardröm på  mindre än 40 timmar efter förlossningen!

han hade skrikit konstant från natten då han föddes till lördags morgonen 07.00 och då fick jag panik.

Inte för att han skrek, utan för jag märkte att han hade ont. Det gick inte röra han utan han gallskrek så han blev helt röd/lila.

Jag bad om att få dit en läkare igen, så där kom en läkare kl 8, men där var fortfarande inget fel på han enligt denna läkaren..

De va 2a läkaren på 2 dagar..

Kl 12 bad jag om en ny läkare, så då kom en annan barnläkare men nä där var fortfarande inget fel på han.

Så istället började jag gråta som bara den och blev så förannad för hon inte lyssnade på mig..

Så till sist sa en sköterska till henne på skarpen att dom borde ju inse att något är fel och att mamman mår jätte dåligt av att se sitt barn lida.

Då fick jag en typisk blick av läkaren "hon är ara ett barn själv som inte klarar av att ha eget barn än, där är inget fel på han"

Men sköterskan övertalade läkaren om att ringa NEO så dit blev vi skickade för då helt plötsligt va där fel på han..

Dom kunde inte säga vad men mitt liv rasade, jag ara grät och grät..

Ringde mamma och ringde lotta.

Lotta kom till mig såfort hon kunde för mamma jobbade..

Men när lotta precis kom så ringde mamma och sa att hon tog ledigt och åkte från jobbet.

Jag bara grät, visste inte vad jag skulle ta mig till.

Påvägen till NEO gick lotta med anton i vagnen och jag gick bara och grät.

Borta vid NEO mötte vi mamma och pappa, så dom gick med mig in och lotta åkte hem.

Läkaren säger till mig att Anton har en kraftig infektion i kroppen så dom började sticka in nålar mm i han :'(

Mammas lilla pojke bara skrek och jag bara grät.

Läkaren berättar då att dom måste ta rygg prov på han för att se så de inte gått upp i hjärnan.

I de ögonblicket trodde jag att jag skulle förlora han för alltid.

Det visade sig att han fått en kraftig hjärnhinneinflamation och dom viste inte hur det skulle sluta.

Så han fick massor av antibiotika..

Lotta va hos mig hela den natten.

Hans CRP låg på 266 när vi kom in med han och det ska ligga på ca 0,6 har jag för mig läkaren sa.

När han föddes vägde han 2960g

När vi åkte ner på NEO vägde han nästan 200g mindre

Jag kände mig så hjälplös, att se min son med alla slangar, nålar och allt i sig och jag kunde inte göra något.

Jag kunde inte bara gråta, jag fick visa mig stark för han även om jag bara ville gråta.

Om jag bara kunnat byta plats med honom så hade jag gjort det.

Att stå där som ensamstående när man fick de beskedet var inte roligt, hade ingen att vända mig till.

Jag ringde mina föräldrar och min "faster" dom kom dit med fick inte följa med in :(

Han svarade snabbt på antiniotikan, så på Måndagen tog dom bort två av dom, allt såg ljust ut, men på fredagen fick han ett baslag, hans CRP gick upp igen :(

Det var som att mardrömmen kom tillbaka.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

2 veckor senare fick vi dagspermition över helgen, sen fick vi permition på heltid, bara åka in och få antibiotikan 2ggr om dagen.

Så efter 3 veckors antibiotika ur och sjukhusvistelse fick vi äntligen komma hem helt utan att fara in och ut från sjukhuset.

Min son överlevde och han är mitt allt, mitt liv.

Vi fick tid på hörselprov när han var 4 veckor, det gav nte utslag så dom sa att han vaar döv eller kraftigt hörselskadad.

fick en ny tid nu när han va 7 veckor så dom kunde ta om testerna.

Dom visade heller inget så vi fick essedet om att han har en kraftig hörselskada.

Inom någon månad ska dom ge han hörapparater så han vänjer sig, sedan blir det en operation med inplantat.

Nu tar vi en dag i taget.

Min son överlevde hjärnhinneinflamationen men fick en hörselskada.

En hörselskada är ingenting egentligen.

Min son lever och det är allt som betyder något.

Hörsel kommer han att kunna få sså han kan få höra.

Ett liv hade han inte kunnat få igen.

Så nu lever vi ett normalt liv, jag pratar med han dagligen precis som inget är fel.

Han ligger och pratar i flera timmar och ler när jag pratar md han.

Idag är min son lite mer än 7 veckor.

Han är mitt liv.

Här var resan genom min sons första veckor :)

XoXo

Kom att tänka på en sak innan idag..

När min syster var 23 år fick hon barn, 8 dagar tidigare, jätte lätt förlossning och i månaden jag fyller år i.

Jag fick barn nu när jag är 23, 8 dagar tidigare, jätte lätt förlossning och månaden min syster fyller år i :)

Är det ödet eller bara en slump ;)
Ganska coolt ändå faktist :)

Nä ha det bra natti natti

XoXo